Tidig morgon....

Sitter i soffan med mitt kaffe :) och tänker på vad som ska ske igen.... mista håret, provar kyl "mössan" igen kanske får behålla lite av håret....mista ögonbryn och fransar.....tur man har lärt sig måla ögonbryn....Ja, det låter kanske konstigt å vara rädd för det , men men....Går ända en jul till mötes med scarfs på huvudet....

Jul har blivit för mig ett ork.......så heter det "JUL med din glädje"....usch idag är det så mycket i huvudet på en att ja, jag vet inte.....

Men klart detta ska vi som familj klara igen.....ja, för detta berör inte bara mig, jo, mest mig med tanke på att jag ska få "giften" i kroppen, men alla runt mig min pappa min gubbe som bara är helt fantastisk, samt mina underbara barn..... inte lätt för dem heller...

Det är en ###¤%¤%&&%¤¤#¤%¤ sjukdom...

Många har säkert undrat varför jag inte börjat jobba igen, för jag ser så "bra" ut, men kroppen har fått 5 cellgift kurer på 5 år samt strålbehandling... den blir trött av det..... Nej nu har jag klagat mycket..... Nu ska det klättras opp igen eller rättare sagt hålla sig kvar på denna "trappavsatsen" för egentligen har jag det bra nu, har min sying :)))) den betyder mycket :) ....

Ja, min stora syster väntar på en liten toalett mapp.

Ha en fin dag alla....

Kram
Mia

Stien te verdens ende

Vi syns vi kunne se te verdens ende
og visste åssen åra ville bli
da livet pluts’lig svinga av fra veien
og tok en kronglete og ulendt sti.
Der stengte fjellet steilt på alle kantær.
Da sa du stille: ”Vi kan klatre vi.”
Vi følte kronglesti’n langs bratte stupet.
Og ingen av oss torde se i djupet.

Nå har vi føllt den bratte, trange stien
med stup på si’ene i mange år.
Det kan nok hende vi misunner andre
den strake landeveien der de går.
Det ser så lett ut, men en veit jo aldri,
og kronglestien har blitt veldig vår.
Det var den sti’n vi fikk, det hjælper ikke
å følge andres jevne vei med blikket.

Og vi har lært å ikke sture over
den rette veiens rike blomsterflor.
For det gror blomster også langs med sti’n vår,
og gleden over dem er like stor.
Ja, kanskje større, for de er så sjeldne,
en må se nøye for å se de gror.
De ligger ofte skjult blant vissne bla’er,
men duftær ekstra sterkt på fine da’er.

La gå at det kan komma vonde ti’er
da sti’n vår kjennas vanskelig og bratt.
Men den har lært oss at det vokser blomster
på både slåpetorn og nypekratt.
Og ingen ting i verden er så vakkert
som nyperoser i ei St. Hans natt.
Og når vi sitter sammen kan vi kjenne
at også vår sti når te verdens ende.


av Margaret Skjelbred